Jag får frågor då och då om att lägga upp inlägg här. Jag är dålig på att uppdatera, jag vet. Men vad ska man skriva när man varje vecka möts av nya livshistorier, nya livsöden. Vad ska jag skriva när de sexuella övergrepp som sker blir till en ond cirkel, när offret blir förövaren utan att sluta vara ett offer. Vad ska jag skriva när livet inte betyder något och när döden är närmre än vad framtiden någonsin kommer att vara. Vad ska jag skriva när jag inser att jag träffat fler familjer som har krossats och splittrats av missbruk  än jag har träffat personer som slutfört high school. Ord hjälper inte, ord är meningslösa. Och här sitter jag på ett café och dricker kaffe och äter våfflor. Och här sitter jag och postar bilder på fin utsikt. När jag vet att cancer är på väg att ta två mödrars liv, när jag vet att ett barns låga självkänsla antagligen kommer bli hans död. När jag vet att få har ett ställe att komma hem till och att de som har, ändå inte kan känna sig säkra i sina hem. Ska jag då skriva om den härliga helgtrippen jag och mina vänner tog? Om när jag körde fyrhjulsdriven bil över sanddynorna och drack champagne på stranden? Eller om hiken upp på tabelmountain där jag betalade 200 rand för att komma ner igen, en summa som kunnat mätta en familj i flera dagar. För jag gör ju sånt också. Fast att jag vet hur verkligheten ser ut. Fast att jag vet om den ständiga kampen för överlevnad. Jag tror helt enkelt att det är svårt för mig att skriva om mina upplevelser just nu. Det är så mycket och samtidigt så lite som händer. Bilder utan ord är lättare, och det har ni ju på Instagram.