på äventyr

Tjenna

 

Idag är det på exakten 1 år och 5 dagar sedan jag och Sarah landade på Australiensk mark. Konstigt att det gått så fort. Och långsamt. Jag är glad att jag åkte med Sarah. Kommer ihåg att hon var den med koll den första tiden. Hon såg till att vi skaffade nya bankkonton samma dag som vi landade. Att vi fick våra Australienska nummer så snabbt som möjligt och att vi inte hamnade i ett mögligt rum mitt ute i ingenstans. När banken trasslade tvingade jag Sarah att ringa dom och låtsas vara jag. Viskade mitt personnummer till henne samtidigt som hon sa det till personen i telefon. Stackars Sarah. Som tur var är jag rätt säker på att hon gillar att vara den med koll. Hjälten i vardagen så att säga. Hade varit kul att räkna hur ofta jag fick fråga henne "vad sa han?" där i början. Utan Sarah hade jag antagligen inte fått jobb heller. Om jag ska vara helt ärlig så var det hon som tröck på "skicka" knappen när jag skulle svara på annonsen.

 

Det enda bra med att jag var så osäker då, är att jag verkligen kan se hur jag växt. Hade någon sagt till mig dagen innan vi åkte att jag skulle åka till Nya Zealand ensam i en månad hade jag nog skrattat nervöst och tänkt att personen i fråga var knäpp. 

 

Den där klyschan som man brukar köra med- "åka utomlands och hitta sig själv" har nog aldrig varit mer korrekt. Eller jag har nog vetat vem jag är. Skillnaden nu är att jag vågar visa alla vem den personen är. Ingen gillar perfekta personer ändå. Perfekt är tråkigt. 

 

Att åka var det bästa jag någonsin gjort! Även om det varit otroligt tufft att komma hem så ångrar jag det inte en sekund. Att äntligen ha modet att kunna vara mig själv i alla situationer är det bästa som finns!